Hur kan nått så fint vara mitt, vårat? Tänker jag varje gång jag ser henne. Ett litet barn, en pytteliten person, en människa.
En liten människa med en egen personlighet, som ler när jag pratar med henne. En liten människa som kramar mitt finger och på nått sätt känner sig trygg på mitt bröst.
Hon är våran. Bara våran, den där lilla tjejen. Våran lilla prinsesskorv.

Våran dotter.